Mats Ågren

Jag inspirerades tidigt av jakt genom mina morbröder bördiga Tornedalen. Den huvudsakliga jakten där var harjakt och älgjakt, Finnstövare var den hund som dominerade och jakten var det stående samtalsämnet när släkten samlades för återkommande surströmmingsmiddagar. Jag och min fru Barbro skaffade oss vår första jakthund, en Kleiner Munsterländer Wilma född 1992, då bodde vi utanför Uppsala. Valet av ras baserades på att mitt jaktlag efterlyste en eftersökshund på klövvilt. Jakten i Uppsala var i första hand rådjursjakt med drivande hund, förutom någon veckas älgjakt i oktober. Till det kom vakjakt på råbock i maj och augusti. Detta gav mig bra förutsättningar att träna Wilma till en utomordentligt skicklig eftersökshund, främst på skadeskjutna och trafikskadade rådjur. Detta leder sedermera till åtskilliga trafikeftersök i min roll som kontaktperson hos polisen. 2002 auktoriserades jag som viltspårprovdomare inom SVK och jag dömer fortfarande. Sedan dess har vi hunnit med ytterligare två Kleiner Munsterländer, Randi och Fanta. 

2003 köpte vi en fastighet i Västjämtland, Åre kommun där vi etablerade oss. Sedan dess har mina jaktdagar till största delen tillbringats på fjället. Jag konstaterade att våra Kleiner Munsterländer presterade bra i jakten efter ripa och det sköts en hel del fågel men jag fick även upp ögonen för andra stående fågelhundsraser. 2008 föll valet på Red Garlics Kayenne, vår första Breton. Kayenne tog oss med storm och jag vet att jag dagligen under minst ett års tid proklamerade ”aldrig mer en Breton, jag orkar inte!”. Nu tror jag Kayenne var något utöver det vanliga för i skrivande stund har vi tre härliga Bretoner; Smedgattu Carrera, Rickardssons Carin och vår egen uppfödning Gestvalens Cassie. Tre fantastiska jakthundar som alla presterar utomordentligt väl i jakten på våra fjäll här i Västjämtland. 

//Mats